Hair Wars

Jag äcklades alltid av min ex-pojkväns håriga mage.

Han sa att han skulle raka sig men gjorde det aldrig.

Jag skulle inte be någon göra något med sin kropp för att jag tycker att de borde det. Jag tar mig inga såna rättigheter. Jag förundras över hur människor anser sig berättigade att tala om för andra hur de borde (eller inte borde) behandla sin kropp. Hur vissa tror sig ha en gudagiven rätt att kommentera och kritisera andras utseende. 

Människor är håriga, vissa som chimpanser, andra mindre. Vissa väljer att ta bort hår på utvalda ställen, andra inte. Jag upphör aldrig förvånas över alla män (…niskor, ja faktum är att majoriteten av hatkommentarerna på Fb är skrivna av unga killar så tillåt mig generalisera) som tar sig friheter på kvinnors bekostnad.

Sköt du din  armhåla så håller jag mig till min. Bryr du dig om andras armhålor så bered dig på att få en drös mer eller mindre håriga armhålor IN YOUR FACE.

Lady Dahmer skriver genomtänkt (som alltid) om hårdebatten.

13.03.2012 kl. 22:48

Spännande trailer 1

Life is short, let's go bananas!

Gör slag i saken
tar mig i kragen
ger mig själv en spark i röven
tar tummen ur
slänger ut Luther och den förbannade protestantiska etiken med badvattnet (tack, jag vet att det inte heter så men det passade så fint in här)

En sak har jag faktiskt lärt mig, jag ropar inte hej än, och jag kan bara ge er en liten teaser än så länge. Jag ska nämlich flytta.

To be continued...
13.03.2012 kl. 00:01

Ynkedomen

Varför blir jag alltid sjuk när jag varken har tid eller lust att ligga i sängen och rulla tummarna mellan hostattackerna.
Blööö...
Kanske jag ska ta en sup och vänta på bättre tider. Fick Riga balsam i present av en utis. Vem vet, kanske det funkar bättre än whiskey mot rosslande halsar.
Och så en nypa James Brown på det.


07.03.2012 kl. 20:40

Alice B

Göteborg levererar.

03.03.2012 kl. 10:33

Freaks and weirdos

Det är lustigt att gå på fest och inte låtsas som att en förstår sociala konventioner och att människan  anser sig för cool för att socialisera med freaks like me.
Jag slår mig ogenerat ner, hälsar och frågar vad som avhandlas.
Du ser lätt besvärad ut men hey!, jag utmanar mina fördomar, du borde prova på det, du med. Kanske blir du överraskad. Som jag inte blev, denna gång.

Fördom 1: stockholmare är dryga, otrevliga och tror sig vara förmer än andra, de beblandar sig inte med "losers".
Fördom 2: göteborgare, å andra sidan, är trevliga, öppna och lättsamma.
Fördom 1 - check
Fördom 2 - check
Kan ni sluta bekräfta mina fördomar.
Lite senare kom jag på att fördom 1 redan motbevisats av finaste.
Och fördom 2 är relativt lätt att motbevisa, men att leta otrevliga göteborgare är definitivt inget jag tänker ödsla tid på.

Vem är socialt kompetent?



26.02.2012 kl. 21:05

Spottar på spåttifaj

Påminn mig att aldrig någonsin använda det förbannade programmet igen. Någonsin.
Tacka vet jag Grooveshark.

Letade febrilt efter en av mina nya favoritlåtar på Hajen, men den fanns ingenstans. Mot bättre vetande loggade jag därför in på Spotify igen, efter ett uppehåll på sisådär 8 månader.
Hittar låten och blir därför till en början överlycklig och funderar till och med på att dra ett streck över det gamla och ge vår relation en ny chans.
Efter att jag lyssnat på en låt kommer det ofrånkomliga (ja, iaf på ovannämnda sajt) reklamavbrottet och min vana trogen trycker jag Fn F8. Alltså mute.
Loggar in på någon konstig hemsida och lallar runt där några minuter.
Återvänder till min låtlista på ovannämnda musikförmedlare och trycker Fn F8 igen. Ljud på.
Fasen vilket långt reklamavbrott! Jag trycker nu ner volymen på ljudet med piltangenterna tills inget hörs av den tröttsamma marknadsföringen.
Då ser jag hur den lilla "tårtan" nere i högra hörnet, den som räknar ner tiden under reklamsnuttarna, ni vet, den försvinner bit för bit. Den, "tårtan", STANNAR UPP när jag trycker ner ljudet!
Jag trycker upp ljudet ett snäpp. Då börjar tårtan försvinna igen, bit för bit. Och marknadsföringen kan jag inte komma undan.
Som om vi inte redan omges av tillräckligt med reklam!
Fy fan.
Och från och med nu är det enbart, jag säger er enbart, tuben, molnet och hajen som gäller.
Jag har dock inte avinstallerat det förhatliga programmet.
Liiite dubbelmoral har jag väl ändå rätt till...
22.02.2012 kl. 21:13

Underfundiga strategier

Styrkan i queer är att ifrågasätta det givna. ...att göra upp med de föreställningar vi har om varandra, där vi kategoriserar varandra och ger varandra egenskaper utifrån de fördomar vi bär. Att ifrågasätta normer innebär att aldrig anta något om den du möter. Trots allt är det omöjligt att veta en människas könsidentitet eller sexualitet innan människan i fråga själv berättat. Att inte anta är att ge varandra friheten att få välja själva. Queer är rörelsen mot begränsande normer, för friheten att välja vem en vill vara. Att en själv får definiera sig eller låta bli att göra detsamma, istället för att ett samhälle eller en struktur gör det åt en.

Detta är, eller har blivit under de senaste åren, väldigt viktigt för mig. Hur jag ser på och behandlar andra, men också hur jag ser på mig själv. För mig handlar det om att inte låta mina fördomar avgöra hur jag bemöter en annan människa. Att aldrig anta något om en annan utifrån dennas utseende.

Någonstans på vägen, efter alla möten med andra människor, insåg jag att det finns så många olika sätt att leva på att ingen kan tala om för någon annan vad den behöver, eller hur den ska leva för att bli ”lycklig”.

Kalla det en livsfilosofi, eller ett sätt att se på världen, men det är vad jag tror på. Det är fortfarande ganska ”nytt” för mig, även om jag skulle påstå att tankarna alltid funnits där, så är det först nu under senare år som jag kan sätta ord på dem. Det är en ständigt pågående process, jag måste alltid tänka efter före. Tänka på vilka ord jag använder, hur jag pratar om och med andra. Det är något jag hela tiden jobbar med, att bli mer medveten om mina egna fördomar och tankeföreställningar, och det är inget som sker i en handvändning eftersom jag, som de flesta av er, skulle jag våga påstå, uppfostrats att se världen på ett snävare sätt. Jag växte upp med en syn på världen som uppdelad i strikta kategorier där (de flesta) människor enkelt kunde placeras in i A eller B, och olika kategorier föranledde olika förhållningssätt.

Till exempel förhöll jag mig, och gör tyvärr fortfarande i många situationer, olika till människor beroende på deras kön. Män var potentiella partners och därmed betedde jag mig annorlunda mot dem jämfört med hur jag förhöll mig till kvinnor, som jag antingen såg som potentiella vänner eller, sorgligt men sant, konkurrenter. Idag försöker jag (med betoning på försöker) förhålla mig lika respektfullt mot alla människor jag möter, undvika att bedöma andra utifrån deras utseende och istället försöka förstå andra.


På tal om att definiera och definieras så kom jag att tänka på hur en god vän till mig för några år sedan gjorde mig väldigt upprörd genom att kalla mig ”svensk”. Kompisen i fråga är finskspråkig och hon definierade mig utifrån mitt modersmål, som är svenska, trots att vi båda är födda och uppvuxna i Finland och är finländska medborgare. Hon menade knappast något illa, men det som gjorde mig förbannad var att hon tog sig friheten att definiera mig utifrån sina egna kategorier, utan att fråga mig hur jag själv skulle definiera mig. Hon ansåg mig vara ”svensk”, vilket jag uppfattade som likvärdigt med icke-finländare, något jag inte alls höll med om, eftersom jag definierar mig närmast som svenskspråkig finländare. Jag såg mig som en finländare precis som hon, bara med den skillnaden att vi talar olika språk, att hon kommer från en storstad i södra Finland, jag från en liten håla i Österbotten osv.

Det finns säkert svenskspråkiga finländare, finlandssvenskar, som ser sig själva som svenskar, och det måste de vara fria att göra, men majoriteten av mina vänner och släktingar som är svenskspråkiga och bor i Finland ser inte sig själva som svenskar. För mig är en svensk en som är född och/eller uppvuxen i staten Sverige. Men det är å andra sidan en annan diskussion.

Vänskapen mellan mig och min finskspråkiga kompis tog inte slut efter vår dispyt, det skulle ju ha varit fånigt, men jag kan än idag tänka tillbaka på denna händelse och fundera över hur lättvindigt vi definierar andra utifrån våra fördomar.

19.02.2012 kl. 13:00

Uppsala!

Från den stan kommer ypperlig elektronisk musik i form av Lissi Dancefloor Disaster. Manna för örat för er som gillar elektroniskt!
Jag förälskar mig väldigt lätt, i människor såväl som i låtar. Låten For the show, i en remix av Familjen är helt enkelt underbar. Lyssna här och låt vibbarna sprida sig från hårbotten till tårna.

Dags att bege sig ut o dansa!
16.02.2012 kl. 21:30

Bra skit.

För färre kemikalier i vardagen!
Skit i schampot!

No 'poo



14.02.2012 kl. 09:55

You can't always get what you want,

inte ens i presidentvalet.
Sorgligast var ändå artikeln i HS där Risto Uimonen menar att Haavistos sexuella läggning påverkade valresultatet. Jag är född och uppvuxen i ett land fyllt av idioter.

På tal om (bög)stereotyper och generaliseringar.
Scissor Sisters är trots allt ganska roliga. Och alltid retar det väl någon.
På med plasthandskarna och munskyddet!



06.02.2012 kl. 13:17

Hör inget, ser inget --> finns inte?

En man som säger "Vad ska vi med feminism till, jag upplever ingen ojämlikhet mellan könen", är lika blind och oförmögen till kritiskt tänkande som en vit(eeh, majoriteten av människorna som omger mig är snarare rosa, eller beige) person som tycker att antirasismen spelat ut sin roll: "Vadå rasism, jag upplever ingen rasism".
01.02.2012 kl. 22:37

Surpuppor och argbiggor.

Jag var irriterad och på ovanligt dåligt humör en dag, och inte särskilt bra på att dölja det. E frågar mig: Är du arg?
Jag blev ganska förvånad eftersom jag inte är van vid att bli tillfrågad om jag är arg.
Är du sur
?, förekommer nog oftare.
Saken är den att jag nästan blev glad av att bli tillfrågad om jag är arg för det kändes som att min känslor gavs mera legitimitet än ifall någon frågat mig om jag är sur.
Ordet sur har någon slags underliggande betydelse av gnällig, grinig och bitter. Som ett litet barn, eller en gnällkärring, vilket också är ett ord jag får utslag av.
Jag kopplar ordet sur till någon som gnäller och klagar utan någon egentlig orsak. Arg däremot känns som någon som har blivit illa behandlad, eller bemött, eller sett någon annan bli illa behandlad och som har all orsak att vara förbannad.

Sur ska inte behöva väcka sådana associationer, det ska väl vara lika tillåtet att vara sur som att vara arg, men det känns som att sura personer får kommentarer som - Ja ja, det går över ska du se, eller ve och fasa, en klapp på huvudet!
Arga människor å andra sidan, de har pondus, de har något viktigt att säga och en giltig orsak att vara på dåligt humör. Så hellre är jag då arg än sur.
Fast helst vore jag ju glad. Jämt och ständigt.
17.01.2012 kl. 22:49

Fredagsmusique.

Selah Sue-tipset stal jag från bella Bellas blogg.
Låten fastnade jag för direkt.

Jäklar Göteborg, du är så fin idag!

13.01.2012 kl. 12:46

Var satte jag den nu igen...

"Vi kan uppenbarligen int ge nå vassa föremål åt dig".
Mammas kommentar föranleddes av att jag under en och samma dag lyckades slarva bort både en synål och en sprättare (en sån som du kan sprätta upp sömmar med). Och en handduk.

På den gamla goda tiden hade jag full koll på allt. Jag visste exakt var jag hade alla mina saker och glömde sällan något. Inte allt för sällan hade jag också koll på andra och deras saker.
Numera förlägger jag ofta saker och glömmer bort saker var och varannan dag. Ur en positiv synvinkel kan vi se det som att jag är mer avslappnad och inte i lika stort behov av att ha kontroll hela tiden.
Ur ett mindre positivt perspektiv kan vi se det som att jag är sjufalt mer stressad idag än jag var för några år sedan. Jag skulle försmäkta utan min kalender (som Pippi skulle säga). Jag tror många känner igen sig, och kanske är det en del av detta med att bli riktigt "vuxen" och ansvarstagande, men samtidigt känns det som att tempot i dagens samhälle är sjukligt högt och att en får hålla i sig med både näbbar och klor för att inte flyga av karusellen.

Själv har jag väldigt svårt att hitta en balans mellan att ta sig an alldeles för mycket på en gång och lova bort sig till och höger och vänster, eller att bara ligga på soffan å slå ihjäl en massa tid.
Jag tror hårt på "måtta med allt", men att nå detta medelmåttiga tempo och hålla sig där någon längre period ter sig närmast omöjligt.

Kanske mano-depression vore en lämplig diagnos?
Nej, jag håller med, vi bör inte skämta om psykisk ohälsa, men mitt liv känns verkligen som en bergochdalbana.
10.01.2012 kl. 23:51

Att låna eller inte låna

Pengar är ett känsligt ämne för många, och så även för mig, åtminstone då det gäller min egen ekonomi.

Jag minns en diskussion som uppstod på den förra kursen jag läste, vi höll på med ett grupparbete och min grupp jobbade bra, alla var närvarande och drog sitt strå till stacken. Två personer från en annan grupp berättade hur frustrerade de var över en gruppmedlem som nästan aldrig dök upp till grupparbetet. De berättade att personen i fråga jobbade väldigt mycket vid sidan av studierna, för att slippa ta lån, och att hen därför inte kunde närvara vid alla gruppmöten. Jag minns inte exakt hur diskussionen utvecklades, men jag minns att någon sa att personen som inte deltog istället borde ta lån ”som alla andra”.

Normen i den andra gruppen tycks ha varit att studenter ska ta lån, att det är det ”normala”. Jag tog själv inga lån under mitt första studieår men nu har jag delvis på grund av höjd hyra och högre levnadskostnader i och med flytten till Göteborg fått svälja min stolthet och be FPA om lån (Folkpensionsanstalten är den myndighet i Finland som betalar ut studiestöd och beviljar lån till studenter, lånar gör vi av banken).

Jag försöker inte vifta med några moraliska pekpinnar utan förklarar bara hur jag själv känner gällande lån. Jag tycker inte om att låna pengar (kanske inte så många andra som gör det heller) och jag gillar det ännu mindre i dagens läge med kris på kris på kris på kris. Men jag försöker tänka att om det går åt helvete med bankerna och den europeiska ekonomin så är jag ju inte den enda som står där med flera tusen (euro) i lån.

Innan jag tog lån så levde jag ganska sparsamt, det försöker jag fortfarande göra.  Jag skulle säkert klara mig utan lån om jag jobbade några kvällar i veckan, men jag valde att inte jobba kvar på sommarjobbet under hösten eftersom jag vet att jag inte skulle ha orkat. Jag föredrar att orka leva mer än att kunna köpa mer.

Det här är bara jag och mina åsikter, vad du behöver för att (över)leva vet bara DU själv.

03.01.2012 kl. 19:06


Din personliga, kringflackande, omvärldsanalytiker. För tillfället är jag stationerad i Göteborg där jag bor i stadens finaste kollektiv med 15 andra fantastiska människor.
Livet är alldeles alldeles underbart, men det betyder inte att jag inte blir förbannad med jämna mellanrum.

Senaste kommentarer

26.10, 18:26Livstid och arbetstid av ulrika
20.10, 20:06Livstid och arbetstid av NadjaPadjala