Kolonial träning.

Brukar gå på så kallad Afrodans på gymmet. Afro är underbar frigörande träning där en kan svänga på baken och vifta med händerna och huvudet till skön ”afrikanskinspirerad” musik. Men en sak gör mig lätt fundersam varje gång jag går på denna träning, som leds av en instruktör som visar rörelserna och tjoar uppmuntrande till höger och vänster.

Instruktörerna brukar säga saker som: ”Tänk er att vi befinner oss någonstans långt söderut, någonstans i Afrika. Tänk er att ni har en vattenkruka som ni bär på huvudet”. Eller: ”Nu ska vi stampa jorden platt, och så sår vi frön. Kom ihåg att svänga på höfterna!”.

Jag tycker det känns en aning etnocentriskt, och väldigt orättvist att, till att börja med, prata om ”Afrika” som ett enhetligt kulturellt samhälle. Afrika är ju inte mer enhetligt än Europa. Ifall en till exempel åker ner till Litauen, så skiljer sig livet och ”kulturen” där ganska mycket från den jag lever i här. Jag vet inte särskilt mycket om de afrikanska länderna, som helt säkert har något gemensamt, men det känns som om ”Afrika” är så mycket mer än damer som bär vattenkrukor på huvudet och idkar manuellt jordbruk. Även om det verkar vara en bild av den afrikanska kontinenten som ofta figurerar i media.

Jag förstår att instruktörerna vill förmedla en känsla, men ibland får jag bara neo-imperialistiska kårar längs ryggraden istället för en skön ”afro-känsla”. Vad nu än det kan betyda...

Svårt att slappna av? Jag? Nehej då.

16.02.2011 kl. 21:33

Svenskspråkiga finnar - finns dom?

Försök förstå människa! Svenskan är inget problem för mig - det är mitt modersmål för bövelen.
Orsaken till att jag ofta pratar långsamt och formulerar mig otydligt är att jag aldrig varit särskilt verbal.
Däremot så skriver jag utav bara helvete.

Jag har inget problem med att förklara hur det ligger till för alla nya människor jag möter, men nu har vi ju faktiskt jobbat ihop ett tag, och du frågar fortfarande samma sak.


P.S. Det heter inte dom, det heter de...
10.02.2011 kl. 21:25

Did you give some love today?

Jag tycker om att gnälla och sprida bitterhet omkring mig, och tänkte fortsätta på den inslagna vägen. Vad har en annars bloggen till?

Idag var en piss-dag. Åtminstone under en timme. Efter en låååååång föreläsning rörande Teorier om global rättvisa kastade jag mig ut i ösregnet, utan vare sig paraply eller regntät jacka (det regnade inte då jag gick hemifrån), och med en hundrakilos tygpåse full med böcker. Tygpåsen, och innehållet, var genomblött efter 10 minuter.
Böckerna skulle jag lämna in till den s.k. Andrahandsbokhandeln, som jag, enligt en uppgift på Kårens hemsida, trodde mig finna på Sprängkullsgatan. Kom in på Campus Haga, flåsande och med regnet rinnande ur pannluggen, fick fråga 3 pers innan jag fick korrekta väganvisningar. Fick trava genom hela byggnaden bara för att då jag kommer fram få höra att jag är på fel ställe. Detta är SamSeks bokhandel, och vi tar inte emot böcker. Jag hänvisas till Götabergsgatan.
Suck, okej, ut i regnet igen, efter att ha väntat vid ett övergångsställe och blivit nerskvätt av alla idiotbilister som gasade förbi i vattenansamlingarna, traskar jag genom pölar och över en glashal gångväg flera kilometer (kändes det som) till Studenternas Hus på Götabergsgatan. Väl framme söker jag upp Göteborgs Studentbokhandel, ler glatt då jag kommer fram till kassan, en genomblöt uppenbarelse, men mitt leende falnar snabbt då jag får höra att "vi tar inte emot böcker, du måste gå till Andrahandsbokhandeln". Jaha, var tusan ligger den då?
Bara en trappa ner och till höger, visar det sig.

Äntligen, nu har jag nog kommit rätt. Damen bakom disken är gnällig och vill knappt ta emot mina böcker, som jag släpat genom regn och rusk över halva Göteborg. Jag är väldigt nära att slänga ur mig något riktigt fult.
Mina böcker är fel årgång, finns inte på listan... till sist går hon med på att ta 2 av de 5 böcker jag släpat dit. Tack.

Ut i regnet igen efter att ha packat ner de återstående böckerna i en påse med min matlåda. Nynnar singin' in the rain medan jag skuttar tillbaka till skolbibban igen (några kilometer), eftersom jag glömt kopiera endel papper. Vrider glatt ur mina vantar väl inne på biblioteket.

01.02.2011 kl. 22:53

Tillåt mig generalisera.

Jag tjatar hela tiden om att andra generaliserar, så nu ska jag också göra det. Om nån frågar mig vilket befolkningsgrupp som är det största hotet mot allas vår, och jordens överlevnad så skulle jag ganska säkert svara: unga, arbetslösa män.

Det är oftast de som slåss och dödar varandra, det är oftast de som tar kål på andra människor (läs: kvinnor och barn), det är ofta de som knarkar och super mest, det är oftast (unga) män som förorenar naturen (då är de dock inte sällan anställda eller chefer på något bolag, men det är en annan poäng), det är männen (skulle jag vilja påstå utan att ha några som helst belägg för saken) som äter mest, och äter mest kött och bidrar därmed till ökade koldioxidutsläpp och matkriser. Det är oftast (unga arbetslösa) män som spelar bort sina pengar, stjäl saker eller fifflar med skatter. Det är alldeles för många män som sysslar med människohandel på ett eller annat plan (undantaget vissa bordellmammor), det är oftast unga män som kör för fort och för mycket med bilar vilket leder till ökad miljöförstöring samt fler trafikolyckor och dödsoffer (detta gäller iofs kanske mest i den s.k. rika delen av världen). Det är unga män som går med i naziströrelser och lever rövare på fotbollsarenor världen över.

Unga, och även äldre, i många fall arbetslösa, män är helt klart det största hotet mot mänskligheten idag. Lösningen? Lås in dem alla och släng bort nyckeln.

Så roligt kan det bli då en generaliserar.

Jag hoppas ni ser ironin i det hela, men ironi betyder ju även att det ligger något i det jag skrivit. Ni får gärna påminna mig om kvinnor som ställt till med fanstyg, de enda jag kommer tänka på just nu är Thatcher och den 17-åriga kaukasiska självmordsbombaren som sprängde sig själv i Dagestan(?) för ett par år sen.

Jag vet att det finns massor med smarta killar och godhjärtade män, har själv turen att känna några av dem. Tyvärr känns det som om den stora andelen idioter har gett männen ett dåligt rykte. Var är alla smarta, vettiga killar? Come out, come out, wherever you are…

25.01.2011 kl. 15:09

Tolerantia.

Att ogilla någon på grund av deras åsikter är inte samma sak som att ogilla någon för vad de är.

Jag tycker inte om dina åsikter: att du anser att människor med mörkare hudfärg är underlägsna oss ”vita”, och att du tror att alla muslimer är potentiella självmordsbombare som bär kniv. Du ogillar en människa på grund av hennes hudfärg, religiösa tillhörighet, det språk hon pratar, det land hon är född i. Du ogillar en människa för vad hon är. Tolerans i sådana fall ter sig närmast skrattretande. Ska jag behöva bli tolererad för att jag är född utanför Sverige, eller för att jag har en potatisnäsa? Saker som är permanenta och saker jag inte har någon möjlighet att påverka. Jag betackar mig för sådan tolerans. Du kan gå och gräva ner dig.

Jag kan ogilla dina åsikter eftersom de inte är en beständig del av dig, eftersom du kan ändra åsikt, du kan förändra dig och bli mera öppen. Därmed inte sagt att du kommer ändra din åsikt. Ändå måste jag acceptera dig och respektera dig som människa. Det kommer jag fortsätta försöka att göra, men kom inte med något prat om att tolerera svarta/vita/homosexuella/tjocka/långa/korta/svensktalande/ryskspråkiga. Jag tolererar dig trots dina obehagliga åsikter men jag måste inte tycka om dig. Att du har en viss hudfärg eller pratar ett visst språk är inget jag kan tolerera, det är något du är och ingenting att vara för eller emot. Ingen ska ha några bestämda åsikter om en annan människas utseende, bakgrund, språk eller liknande som är en oföränderlig (plastikkirurgi undantaget) del av den människan.  Du har ingen rätt att säga att du accepterar att jag ser ut som jag gör - jag ger dig inte den rätten.

Det är skillnad mellan person och åsikt.


P.s. "Jag vill gå med dig, Jesus, jag vill va soldat i din armé..." - låter väldigt likt det som inom islam benämnts jihad.

Förresten, frälsningsarmén?

14.01.2011 kl. 20:46

Ra-ra-rappakalja?

Beklagar avbrottet. Har haft ett välbehövligt men alldeles för långt jullov. Nu är det trööögt att komma igång igen, och effekten av att ha varit hemma dryga 2 veckor är en starkare hemlängtan.

Fåglar faller döda ner på flera orter världen över. Fiskar fryser ihjäl. Snökaos, vattenkaos, matkaos, medmera-kaos.                                                                                                                    Min hyresvärd är övertygad om att domedagen är nära och att vi lever de sista dagarna. Jag är nästan beredd att delvis hålla med henne. Men jag tror inte att varken Gud, Jesus, eller ens Fan själv, är på väg ner (eller upp) till oss. Däremot undrar jag ifall inte Jorden eller Naturen har fått nog och tycker att mänskligheten haft sitt lilla roliga men att det nu får vara slut på slöseriet, dekadensen och förstörelsen av resurser. Jag funderar om Naturen kanske bestämt sig för att trycka på Starta om, med följden att allt först klappar ihop med ett brak, för att sedan börja om från noll. Jag tror vi ”ligger i pissi”, som vi säger hemma i Österbotten.

Däremot har jag inte tänkt vidta några större åtgärder för egen del. Försöker leva vidare som vanligt, men strävar ständigt mot ett mindre resurskrävande leverne. Det går väl sådär.

09.01.2011 kl. 14:24

Kulturella identiteter.

Firade Finlands självständighetsdag förra måndan, här i Göteborg tillsammans med en hop finskspråkiga och en finlandssvensk, förutom jag själv då.                      Därav dessa tankar.

Jag är finländare, som pratar svenska, och numera är bosatt i Sverige. I vissa sammanhang känns det väldigt konstigt. Språket utgör en stor del av en kultur, och då finska inte är mitt modersmål så känns det som att jag står utanför en stor del av den finska/finländska kulturen.

Åker jag ner till Helsingfors till exempel, eller till någon annan ort med finskspråkig majoritet, så känner jag mig lite som en främling i mitt eget land. Jag kan prata finska, långt ifrån felfritt men jag förstår 95% av det som sägs (beroende på hur snabbt mänskor pratar, och ifall de har en stark dialekt), och jag kan oftast göra mig förstådd i enspråkigt finska sammanhang. Men det är en oerhört stor skillnad mellan att tala sitt modersmål, och att tala ett språk någorlunda flytande. Ditt modersmål innehåller ofta små nyansskillnader, som du (omedvetet) snappar upp. Då du pratar ett språk som inte är ditt modersmål missar du ofta dessa små skillnader, skillnader i betydelsen av ett ord, till exempel.

Svenskan jag talar och svenskan som talas i Sverige är samma språk, men ändå inte. Jag som finlandssvensk har ett annat tonfall, och använder till viss del andra ord än de som används av svenskar i Sverige. Men grunden - den skrivna svenskan - är densamma, grammatikaliskt såväl som ”bokstavligt”, alltså att vi använder samma ord för samma saker. Men även där finns små skillnader, som till exempel pannkakor/plättar.

Ofta har jag andra ”kulturella referenspunkter” än mina finskspråkiga vänner. Till exempel blir vi inte nostalgiska över samma gamla godingar - låtar vi lyssnade på som barn, eller låtar som ses som klassiker. Vi minns inte samma barnprogram eller tv-program som var populära under barndomen/tidiga tonåren. Jag har lyssnat på det finlandssvenska och svenska i princip hela min uppväxt, medan finskspråkiga har lyssnat på finsk musik och tittat på finska tv-program hela sin uppväxt. Däremot har jag ofta samma referenspunkter som svenskar, till exempel då det gäller tv-program jag minns och kan referera till.

Å andra sidan känner jag mig ofta som en främling i Sverige, för jag är ju inte svensk och det finns en hel del detaljer som skiljer det svenska samhället från det finska, och den svenska ”kulturen” från den finska/finländska, men de är svåra att sätta fingret på.

Som finlandssvensk i Sverige känner jag mig ofta som om jag satt mellan två stolar, vilket kan innebära fördelar såväl som nackdelar. Mestadels har det fått mig att fundera extra mycket över begrepp som kultur och nationalitet.

Få saker gör mig mera irriterad än attityder och okunskap hos endel finskspråkiga, som till exempel på allvar tror att jag hejjar på Sverige i ishockey-VM.

Men kanske jag är intolerant? Kanske det finns finlandssvenskar som ser sig som svenskar? Eller som mera svenska än som finländare? Jag har ju ingen rätt att definiera någon annan. Det blir ju som att säga: Är du med oss eller emot oss?. Mänskor kan ju ha flera ”identiteter”, och känna att de hör hemma i mer än en kultur. Det kanske jag också gör. Egentligen.

Fast nä, jag har nog inte bott tillräckligt länge i Sverige ännu för att känna att jag hör hemma här. Å andra sidan beror det på vad en menar med hemma....

13.12.2010 kl. 15:24

Läckert.

När det gäller Wikileaks så vill vi (läs: jag) ha mer. Utan insyn ingen demokrati. Det är min åsikt.

Det innebär inte att jag tycker Assange ska slippa undan en utredning av våldtäktsförsöken. Det kan vara en bluff, visst, men våldtäkt(sförsök) är alldeles för vanligt förekommande för att det skulle vara en omöjlighet, och har han gjort sig skyldig till ett sådant avskyvärt brott mot människoliv så ska han sota för det.

Assange ÄR inte Wikileaks, även om han var den som lade grunden till det.

Men: våldtäkt av mindre allvarlig art. WHAT THE FUCK IS THAT?

 


Jag förvandlas till ett fnissande fån. Varför? Var är min stolthet, och min tidigare så välfungerande hjärna? Vad du än säger så skrattar jag. Det du säger är inte ens roligt. Åtminstone inte alla gånger. Jag lyssnar uppmärksamt och nickar ivrigt varje gång du påpekar något.

Jag brukar störa mig på andra kvinnor som förvandlas till fnissande småflickor så fort en man öppnar munnen. Nu har jag själv blivit en ”sån”. Fy fan. Jag äcklar mig själv.

Du pratar länge och väl om dig själv och dina göranden och havanden. Jävla självcentrerad typ. Mina tankar seglar iväg nu som då medan jag försöker se ut som att jag lyssnar. Men fnissar varje gång du säger något. Något överhuvudtaget vad som helst. Haha ha hahaaaa...

Fan.

05.12.2010 kl. 16:10

Konspirationsteorier.

Ibland kan jag bli väldigt fascinerad av mänskor. Idag är en sådan dag.

Vad är grejen med alla gamla farbröder som promenerar omkring, alltid med händerna knäppta bak på ryggen?? De går omkring på samma sätt, ALLIHOP (Morfar brukade också promenera omkring så ibland, om jag inte minns fel). Det måste vara en sammansvärjning av något slag.

 Kanske jag borde prova att strosa runt på samma sätt, med händerna knäppta bak på ryggen, så kanske jag blir upptagen i ett hemligt sällskap och får tillgång till en massa hemlig information. Det är säkert något sånt de sysslar med, jag är övertygad om det.

((Det är ju inte så att en ser gamla gummor strosa omkring på samma sätt, o nej. De har fullt upp hemma med disken och blommor som ska vattnas, kläder som ska tvättas, barnbarnens födelsedagar ska förberedas, bullar som ska bakas, och så vidare.))

Dagens fråga: Vad kan man prata om då de vanliga artigheterna redan utbytts och man redan vet var personen i fråga bor, var hen kommer ifrån, vad hen gör, vad hen har gjort innan, och vad hen gör annars (utanför ”arbetstid”), hur hens familj ser ut samt hens planer för framtiden?

Att konversera med nya bekantskaper under en längre tid är inte min starka sida. Jag föredrar action. Alltså att hitta på något tillsammans, ett parti biljard till exempel. Sen, då vi upplevt något tillsammans och ”gjort” något, då kan vi prata igen.

26.11.2010 kl. 13:18

LA LA LA LALA, LA LA LA LALA!

Jag måste få kräkas lite på den musik som oftast spelas på radio. Så kallad topplistemusik.

Det finns undantag, och fantastiska sådana, som spelas nu som då på radio, men överlag är musiken som spelas på P3, såväl som den musik som spelas hemma i Finland på radio X3M, fruktansvärt dålig. Ni får förlåta mig men jag tål inte Black Eyed Peas, Shakira, Hästpojken, Katy Perry och dylikt.

Jag tycker den musiken är urusel och mina öron drar ihop sig i vanmakt varje gång jag hör dessa tongångar. Problemet är att jag tycker om att lyssna på radio, jag har nästan alltid på radion om mornarna. Jag vill lyssna på Morgonpasset i P3 för Martina & gänget gör mig på bra humör. Det är som en reflex - är jag hemma vrider jag på radion.

Ifall jag inte är på humör för någon särskild musik, vilket tyvärr inte händer alltför ofta. Jag är inneboende och måste tänka på min hyresvärds mentala välmående. Då jag känner för att lyssna på någon råare bit så går det inte att vrida upp volymen. Och då fungerar det inte. Ska en lyssna på något med riv i så bör volymen vara i överkant.                                                   Jag tröttnar också ganska snabbt på diverse radiosända domedagspredikningar, då vill en ha något att dränka det med.

Åter till musikutbudet på radio. Det finns undantag, till exempel ett program på P3 – Musikguiden, där olika svenska artister får spela sina favoriter under en veckas tid. Otroligt nog väljer de flesta tillfälliga radio-redaktörer artister och musik som sällan hörs i radion. Gamla godingar eller andra alternativa kufiska orkestrar (orkester, det brukar mormor<3 säga). Men programmet sänds kvällstid, och då är jag ganska sällan bänkad vid radion, och kan inte ta del av alla godbitar.

Etter värre är det ifall en knäpper på någon av de kommersiella kanalerna - reklam en gång i minuten och urusel musik. Finländska kanalen Nova ska vi inte ens tala om, där har de haft samma gott&blandat-skivor på repeat sen muren föll.

Jag har för mig att musiken som spelades på radio ”förr i tiden” var mer nyanserad och intressantare. Men det stämmer nog inte.

Jag vrider mig i plågor

kan det aldrig ta slut?

Det måste vara radion, det måste vara radion, det måste vara radion, det måste vara radion.

La la la lala

la la la lala!

18.11.2010 kl. 16:20

Bäst idag.

13.11.2010 kl. 20:14

Försvarligt våld?

Tjejer, gör en god gärning – träna självförsvar

En reklamslogan där unga flickor erbjuds kurser i kravmaga, gratis.

Jag har lite svårt för denna slogan och för sådana initiativ överlag, för det lägger över ansvaret på oss kvinnor. Vi ska se till att träna oss att slåss, för att slippa våldtas, till exempel.

Det är ungefär som att tvinga den som blir mobbad att byta skola, istället för att flytta på mobbaren.

Vad som krävs är utbildning och kurser i icke-våld, mänskliga rättigheter och respekt för andra mänskor. Helst för både pojkar och flickor, men kanske främst för pojkar eftersom de faktiskt är överrepresenterade i våldsbrottsstatistiken. Alla har rätt att få växa upp utan våld, och genom att uppmana flickor att lära sig självförsvar så känns det som att våldet mot kvinnor/flickor legitimeras, det ses som något allmänt förekommande, nästan naturligt. Vilket det inte är. Allmänt förekommande, jo, tyvärr ser det ju faktiskt ut så, men våldsamma män är inget naturligt och ska inte accepteras. På något plan.

10.11.2010 kl. 11:33

Underhållande.

Läst i en reklamannons för permanent hårborttagning: Släta, underhållsfria ben.
Underhållsfria måste ju vara det roligaste adjektivet för ben, någonsin. Underhåll är nog något jag förknippar med vägar och byggnader snarare än kroppsdelar. Slipper jag sanda och ploga benen ifall jag använder produkten i fråga? Haa haa.

Så, till saker jag stör mig på, del 1.
Jag reste med flyg från Bari till Gbg, via Berlin här i veckan. Hade min vana trogen ingen vattenflaska med mig från Bari, utan köpte en på flygplatsen, efter säkerhetskontrollen. Vid bytet i Berlin så visade det sig att vi måste gå igenom en säkerhetskontroll EN GÅNG TILL, och jag tvingades därför slänga min mer än halvfulla vattenflaska som jag köpt på flygplatsen i Bari. Jag hade verkligen inte väntat mig att behöva säkerhetskollas ännu en gång innan boardingen i Berlin, tror jag aldrig har varit med om det tidigare, så jag blev rätt sur. Sur som en citron.
Vad skulle vi ha kunnat hitta på mellan utgången från planet från Bari och gaten till planet från Berlin? Okej, nästan vad som helst, men det stör mig ändå något otroligt att ingen förvarnade mig om den extra säkerhetskollen. Jag kunde ha sparat mer än 2 euro! Och lite naturresurser (spara naturresurser genom att flyga, jovisst, här är vi skenheliga så det förslår!).
Fan ta USA och deras terrorist-paranoia. Fast nu var ju Götet bombhotat också, så får se ifall jag får äta upp det jag sagt. Isåfall flyttar jag upp till Boden, dit kommer garanterat inga "terrorister".
Peppar peppar.
01.11.2010 kl. 12:07

Droppen.



Du spyr ut ditt hat till höger och vänster, jag blir så trött så trött och så in i helvete förbannad på dig och dina åsikter. Hur kan du döma andra som du gör? Tror du att du är guds bästa barn själv? Ja, uppenbarligen så tror du det.
Fy fan, dina åsikter gör mig illamående. Du är så snäll och god mot mig och dina närmaste, du är väldigt osjälvisk. Men då det kommer till de "andra" så har du absolut ingen förståelse, ingen medkänsla, ingenting.
Ut med dem, säger du.
De bär alla kniv, påstår du.
De är roten till allt ont, och fan själv.

Hur kan en mänska vara så totalt utan logisk tankeförmåga? Något måste ha hänt dig eftersom du blivit så bitter mot vissa befolkningsgrupper. Men det är ingen ursäkt för att generalisera och döma så som du gör.
Jag kommer explodera endera dan och skälla ut dig efter noter. Men du lär inte lyssna ändå. Du klarar inte av att lyssna på andra, du bara pratar i mun på mig. Bla bla bla.
Jag orkar inte heller lyssna mer på ditt hat. Får jag flytta nu?

Ge mig styrka någon!

Får börja bo på skolan istället...
11.10.2010 kl. 11:28

Varning för Jonas Gardell!

Återigen måste vi varna för Jonas Gardell.
Ibland tror en ju verkligen inte sina ögon, men jo, så står det i den profetiska tidskriften Flammor, nr. 3 2010. Där varnas vi för Gardells förförelse, och vilseledande frälsning. Han sägs vara en (Obs! Jesu ord) varg i fårakläder.

För det första, jag respekterar folks religiösa övertygelser och deras leverne så länge det inte skadar mig, andra, eller dem själva, och så länge min egen övertygelse om att gud inte finns också respekteras. Jag har många troende vänner o bekanta - kristna, muslimer såväl som buddhister, och jag vet att deras tro ger dem styrka och mening i livet, glädje. Inget fel med det, det är ju fantastiskt! Men jag avskyr då religiösa mänskor använder sin tro till att exkludera och döma andra.

Sitt ni där på ert smältande isflak med skygglapparna väl fastspända, och fortsätt predika om vem som är värdig och vem som inte är det. Var är den enligt kristendomen så viktiga kärleken till nästan? Medmänskligheten. Vad innebär det egentligen att vara en god kristen?

Jag väntar ivrigt på ett klargörande, för själv är jag blott en enkel hedning.
29.09.2010 kl. 13:05


Din personliga, kringflackande, omvärldsanalytiker. För tillfället är jag stationerad i Göteborg där jag bor i stadens finaste kollektiv med 15 andra fantastiska människor.
Livet är alldeles alldeles underbart, men det betyder inte att jag inte blir förbannad med jämna mellanrum.

Senaste kommentarer

26.10, 18:26Livstid och arbetstid av ulrika
20.10, 20:06Livstid och arbetstid av NadjaPadjala