|
17 januari 2012, 22:49
Surpuppor och argbiggor. |
Jag blev ganska förvånad eftersom jag inte är van vid att bli tillfrågad om jag är arg.
Är du sur?, förekommer nog oftare.
Saken är den att jag nästan blev glad av att bli tillfrågad om jag är arg för det kändes som att min känslor gavs mera legitimitet än ifall någon frågat mig om jag är sur.
Ordet sur har någon slags underliggande betydelse av gnällig, grinig och bitter. Som ett litet barn, eller en gnällkärring, vilket också är ett ord jag får utslag av.
Jag kopplar ordet sur till någon som gnäller och klagar utan någon egentlig orsak. Arg däremot känns som någon som har blivit illa behandlad, eller bemött, eller sett någon annan bli illa behandlad och som har all orsak att vara förbannad.
Sur ska inte behöva väcka sådana associationer, det ska väl vara lika tillåtet att vara sur som att vara arg, men det känns som att sura personer får kommentarer som - Ja ja, det går över ska du se, eller ve och fasa, en klapp på huvudet!
Arga människor å andra sidan, de har pondus, de har något viktigt att säga och en giltig orsak att vara på dåligt humör. Så hellre är jag då arg än sur.
Fast helst vore jag ju glad. Jämt och ständigt.
| Skriv en kommentar |
