Jag var irriterad och på ovanligt dåligt humör en dag, och inte särskilt bra på att dölja det. E frågar mig: Är du arg?
Jag blev ganska förvånad eftersom jag inte är van vid att bli tillfrågad om jag är arg.
Är du sur?, förekommer nog oftare.
Saken är den att jag nästan blev glad av att bli tillfrågad om jag är arg för det kändes som att min känslor gavs mera legitimitet än ifall någon frågat mig om jag är sur.
Ordet sur har någon slags underliggande betydelse av gnällig, grinig och bitter. Som ett litet barn, eller en gnällkärring, vilket också är ett ord jag får utslag av.
Jag kopplar ordet sur till någon som gnäller och klagar utan någon egentlig orsak. Arg däremot känns som någon som har blivit illa behandlad, eller bemött, eller sett någon annan bli illa behandlad och som har all orsak att vara förbannad.

Sur ska inte behöva väcka sådana associationer, det ska väl vara lika tillåtet att vara sur som att vara arg, men det känns som att sura personer får kommentarer som - Ja ja, det går över ska du se, eller ve och fasa, en klapp på huvudet!
Arga människor å andra sidan, de har pondus, de har något viktigt att säga och en giltig orsak att vara på dåligt humör. Så hellre är jag då arg än sur.
Fast helst vore jag ju glad. Jämt och ständigt.

Selah Sue-tipset stal jag från bella Bellas blogg.
Låten fastnade jag för direkt.

Jäklar Göteborg, du är så fin idag!

"Vi kan uppenbarligen int ge nå vassa föremål åt dig".
Mammas kommentar föranleddes av att jag under en och samma dag lyckades slarva bort både en synål och en sprättare (en sån som du kan sprätta upp sömmar med). Och en handduk.

På den gamla goda tiden hade jag full koll på allt. Jag visste exakt var jag hade alla mina saker och glömde sällan något. Inte allt för sällan hade jag också koll på andra och deras saker.
Numera förlägger jag ofta saker och glömmer bort saker var och varannan dag. Ur en positiv synvinkel kan vi se det som att jag är mer avslappnad och inte i lika stort behov av att ha kontroll hela tiden.
Ur ett mindre positivt perspektiv kan vi se det som att jag är sjufalt mer stressad idag än jag var för några år sedan. Jag skulle försmäkta utan min kalender (som Pippi skulle säga). Jag tror många känner igen sig, och kanske är det en del av detta med att bli riktigt "vuxen" och ansvarstagande, men samtidigt känns det som att tempot i dagens samhälle är sjukligt högt och att en får hålla i sig med både näbbar och klor för att inte flyga av karusellen.

Själv har jag väldigt svårt att hitta en balans mellan att ta sig an alldeles för mycket på en gång och lova bort sig till och höger och vänster, eller att bara ligga på soffan å slå ihjäl en massa tid.
Jag tror hårt på "måtta med allt", men att nå detta medelmåttiga tempo och hålla sig där någon längre period ter sig närmast omöjligt.

Kanske mano-depression vore en lämplig diagnos?
Nej, jag håller med, vi bör inte skämta om psykisk ohälsa, men mitt liv känns verkligen som en bergochdalbana.

Pengar är ett känsligt ämne för många, och så även för mig, åtminstone då det gäller min egen ekonomi.

Jag minns en diskussion som uppstod på den förra kursen jag läste, vi höll på med ett grupparbete och min grupp jobbade bra, alla var närvarande och drog sitt strå till stacken. Två personer från en annan grupp berättade hur frustrerade de var över en gruppmedlem som nästan aldrig dök upp till grupparbetet. De berättade att personen i fråga jobbade väldigt mycket vid sidan av studierna, för att slippa ta lån, och att hen därför inte kunde närvara vid alla gruppmöten. Jag minns inte exakt hur diskussionen utvecklades, men jag minns att någon sa att personen som inte deltog istället borde ta lån ”som alla andra”.

Normen i den andra gruppen tycks ha varit att studenter ska ta lån, att det är det ”normala”. Jag tog själv inga lån under mitt första studieår men nu har jag delvis på grund av höjd hyra och högre levnadskostnader i och med flytten till Göteborg fått svälja min stolthet och be FPA om lån (Folkpensionsanstalten är den myndighet i Finland som betalar ut studiestöd och beviljar lån till studenter, lånar gör vi av banken).

Jag försöker inte vifta med några moraliska pekpinnar utan förklarar bara hur jag själv känner gällande lån. Jag tycker inte om att låna pengar (kanske inte så många andra som gör det heller) och jag gillar det ännu mindre i dagens läge med kris på kris på kris på kris. Men jag försöker tänka att om det går åt helvete med bankerna och den europeiska ekonomin så är jag ju inte den enda som står där med flera tusen (euro) i lån.

Innan jag tog lån så levde jag ganska sparsamt, det försöker jag fortfarande göra.  Jag skulle säkert klara mig utan lån om jag jobbade några kvällar i veckan, men jag valde att inte jobba kvar på sommarjobbet under hösten eftersom jag vet att jag inte skulle ha orkat. Jag föredrar att orka leva mer än att kunna köpa mer.

Det här är bara jag och mina åsikter, vad du behöver för att (över)leva vet bara DU själv.

Jag ångrar inte att jag var ärlig. Nu försöker jag att ta mig samman och inte deppa ihop, inte deppa ihop, inte deppa ihop.
Säg mig, när är det någonsin ömsesidigt? Jag har nog tappat tron på ömsesidighet, tror bestämt det är en myt. Jag vet att jag överdriver i mitt för tillfället minst sagt nedslagna tillstånd, men jag tar mig rätten att gräva ner mig i självömkan.

Mest är jag nog ändå arg på mig själv för att jag alltid tar ut segern i förskott.
Det vore så mycket lättare om du var lite elak.
Nu ska jag samla ihop mig själv, mina snoriga näsdukar, trycka in en chokladbit till och se på film. För I rymden finns inga känslor.



I'm gonna jump onto the table
and dance my ass off till I die
and then I'll hopefully forget you

Och jag undanber mig ALLA KLÄMKÄCKA KOMMENTARER. Det ÄR synd om mig och jag vill inte se ljust på saken, jag VILL känna att världen är orättvis.

Vi har diskuterat makt på den kurs jag läser just nu, och om jag ska försöka mig på en analys så kan vi säga att du utövar makt nu, när du sitter med ryggen vänd mot mig, som du gjort under hela diskussionen. Vi kan då fråga oss ifall du är medveten om din maktutövning, eller helt enkelt bara lite korkad.

Är det bara jag eller var helgen ovanligt lååångdragen?

Har äntligen klarat av julklappsinhandlandet och lyckades slutligen få hem alla klappar, även efter att de flög all världens väg då jag cyklade hem från stan och blev överfallen av en vindby på 30 sekundmeter.
Lunchbaguetten dränkt i regnvatten (även den flög sisådär 5 meter tvärs över vägen och rakt i en pöl)smakade faktiskt inte så tokigt.

Nu nu, snart är det måndag.

Lever på din kram hela dagen. Den varma känslan.

Kan inte koncentrera mig på artikeln om hushållsnära tjänster då du sitter bredvid.

Skickar ett ”roligt” sms till dig när jag kommer hem, förbannar mig själv efteråt och tänker att jag får binda fast händerna bakom ryggen nästa gång jag får för mig att skämta till det. För att hindra mig själv från att skicka absurda meddelanden.

Du svarade ändå inom 10 minuter.

Haha.

Texten är fenomenal.